| |
Utdrag
ur
Prinsessan, kungen och spegelmakaren
För länge, länge sedan, när det fortfarande fanns
tusentals kungariken och till och med jättar här på jorden,
levde Spegel-Jan.
Han var spegelmakare och gjorde de märkligaste speglarna som någonsin
har funnits.
Det man såg i Spegel-Jans speglar var inte bara vackrare eller fulare
eller klarare än det man såg i en vanlig spegel, det var också
alldeles sant.
Man såg inte bara sitt ansikte, man såg allt som fanns gömt
i djupet och allt som man hade glömt bort. Till och med det som man
inte hade förstått förr blev tydligt i spegelbilden.
En dag åkte Spegel-Jan ut i den stora världen för att
sälja sina speglar. Han reste genom många kungariken tills
han kom till ett land där en mäktig kung regerade som kallade
sig själv för DEN STÖRSTE.
Spegel-Jan stannade på den stora ängen vid skogen, spände
av sin häst, tog fram sin flöjt och spelade för vinden,
skogen, ängen och för solen.
Ja, just här ville han stanna.
Han började såga och snickra och det började glittra och
glimma på hela ängen omkring honom.
Spegel-Jan gjorde sina speglar.
På morgonen kom kungens dotter gående på ängen:
"Jag såg från mitt fönster uppe i slottstornet att
det glittrade här nere vid skogsbrynet. Vem är du och vad gör
du?" frågade prinsessan.
"Mitt namn är Spegel-Jan och jag gör speglar", svarade
han. "Och vem är du? Du ser så ledsen ut."
"Ack," suckade prinsessan. "Jag är kungens dotter.
Jag är så ensam och kommer väl aldrig att gifta mig. Ingen
prins är god nog åt min pappa! Ingen är tillräcklig
klok, tycker han. Dessutom är alla andra flickor mycket vackrare
och klokare än jag. Det finns ingen som vill ha mig, säger han!
Jag är så ledsen."
Spegel-Jan funderade länge och sedan sa han: "Jag tror, jag
kan hjälpa dig. Kom igen i morgon vid samma tid."
När prinsessan kom nästa dag fick hon en spegel. Hon tittade
länge på sin spegelbild. Sedan sa hon:
"Men jag är ju vacker och jag är ju klok!"
Hon tittade ännu en gång på sin bild och sedan sa hon
upprört: "Käre pappa Kung, nu ska du minsann få lära
känna din dotter!"
Med bestämda steg gick hon hem.
Några dagar senare kom en bonde gående över ängen.
"Jag hörde din flöjt", sa han. "Det lät
så vackert så jag lämnade min plog och följde musiken.
Vem är du?"
"Jag heter Spegel-Jan och jag gör speglar", svarade han.
"Men varför ser du så bitter ut?"
"Ack", suckade han. "Jag är bonde. "Mina sädeskorn
är de finaste i riket, men jag kan ändå inte glädja
mig åt det. Fastän jag får mer säd för varje
år, tar kungen nästan allt.
Mina barn får aldrig äta sig mätta. Därför är
jag så bitter."
"Jag tror jag kan hjälpa dig", sa Spegel-Jan. "Kom
igen i morgon vid samma tid."
När bonden kom nästa dag fick han en spegel...
Spegelbilder
|
|