Jag föddes i Västtyskland under efterkrigstiden när hela landet började återuppbyggas.
I de husen där vi bodde var nästan alla familjer flyktingar från den östra delen av Tyskland som de var tvungna att lämna. Mina föräldrar och min storebror hade flytt från Danzig.
Vi barn lekte bland ruinerna och plockade bär i vilda trädgårdar som ingen längre ägde. Vi var omedvetna om allt hemskt som hade pågått bara några år innan vi föddes på just de platser där vi lekte.

Bakom husen där vi bodde fanns en kulle där vi brukade gräva fram mjuka stenar ur leran. Dem använde vi som kritor. Jag hade mitt eget lilla favoritställe där jag hittade mjuka mörkgula och vita kritor. De röda och bruna kritorna var lite hårdare, minns jag. Ibland ritade vi allihop på gatan och då förvandlades den till ett enda stort konstverk vimlande av barnteckningar. Och det fick vara kvar tills regnet hade tvättat bort det.

Jag ritade mycket som barn. Varenda ledig minut, när jag inte var ute och lekte, ritade och målade jag. Min pappa tog alltid hem stora mängder papper från sitt jobb som de skulle slänga. På de tomma baksidorna kunde jag rita så mycket som jag ville.

I Wuppertal där jag växte upp fanns en konstskola och där började jag studera. Det var en härlig tid. Nu kunde jag göra det som jag tyckte mest om på heltid.

Sedan arbetade jag som grafisk-designer, frilansillustratör och som bildlärare i skolan.
Att rita och måla med barn tyckte jag mycket om och därför fortsatte jag studera för att också bli lärare.

Allt det här hände i Tyskland.

Men hur kom jag till Sverige?

 

Jag med kompisarna på vår gata


Jag och min syster Marianne
 
Min bror Gerd och jag